Småskogsgruppen

Forskningsgruppen för småskaligt skogsbruk

 

Historik

År 1972 fick Skogshögskolan en ny ung rektor, genom att Mårten Bendz tillträdde den posten. Han ville markera sitt tillträde med nya idéer i inriktningen av skogsforskningen. Alltsedan början av skogsforskningen på Skogshögskolan och Skogsforskningsinstitutet hade forskningen i huvudsak kommit att inriktas att lösa storskogsbrukets ( skogsbolag, Domänverk, kyrkans skogar) problem.

De jägmästare och andra akademiker, som blev kvar som forskare på Skogshögskolan hade sina kamrater från studieåren, spridda över Sverige i storskogsbruket. De fick genom dem problemen formulerade och skogsmark, maskiner och andra resurser serverade och hjälp med finansiering, direkt från företagen eller indirekt från forskningsfonder genom att representanter från storskogsbruket satt med i forskningsfondernas styrelser. Det var inte heller några problem med överförande av forskningsresultaten, då forskarna lätt kunde presentera sina resultat på skogskonferenser, skogsdagar eller direkt till bolagens personal och diskutera tillämpningen av dem. För de privata skogsägarna och de 50 % av skogsmarken, som tillhörde dem, fanns det ingen direkt riktad forskning. De hade inga kanaler till forskarna och hade nog också svårt att formulera sina problem och i skogsägarföreningarna, som skulle kunna representera dem, fanns det nästan inga jägmästare anställda utan huvudsakligen skogsmästare och skogsskoleutbildade.

Mårten Bendz och kanske flera i hans krets, konstaterade att privatskogsbruket i stort sett var en vit fläck på forskningskartan. Det ville de ändra på! Därför påbörjade de år 1973 uppbyggandet av en forskning inom Skogshögskolan, som skulle ta sig an forskningsproblem inom privatskogsbruket.

Jag anställdes därför som forskningsledare 1 januari 1974. Men redan under 1973 hade institutionerna för skogsteknik och för skogsproduktion avsatt varsin assistenttjänst och en forskningsledare hade rekryterats. Men han fick snabbt en tjänst hos ett bolag och hann knappt att börja sitt arbete på Skogshögskolan. När jag började på tjänsten 1 januari 1974 hade man beslutat att genomföra en sorts kartläggning av privatskogsbruket genom att genomföra en landsomfattande ”Drivningsundersökning”. Den kom att innefatta hur mycket som avverkades, på vilket sätt och vilka metoder och maskiner som användes.

Man hade också engagerat och tillsatt en stor så kallad ”Rådgivande grupp” med representanter från olika institutioner och myndigheter, som på något sätt hade med privatskogsbruket att göra. Den skulle samlas minst två gånger per år, för att informeras om verksamheten och ges möjlighet att lämna sina synpunkter på den och komma med nya idéer om framtida verksamhet. Jag var noga med detta, att kalla ihop den rådgivande gruppen och informera dem om verksamheten. Men det var inte så lätt att få ut något vettigt av diskussionerna och eventuella idéer, som kom fram den vägen. För gruppen var stor, men till varje sammankomst kom bara ca hälften av medlemmarna. Vissa av medlemmarna var ofta mer dominerande och tongivande och beroende på vilka som då var närvarande vid sammankomsterna, kunde diskussioner och idéer föra iväg i helt olika riktningar vid de skilda sammankomsterna. Uppfattningen om verksamhetens inriktning kunde därför variera kraftigt mellan sammankomsterna.

Min uppgift var sedan att försöka engagera professorer och forskare på de institutioner, som Skogshögskolan då var organiserad i. Men det var inte det lättaste! Som Skogshögskolan var organiserad, tyckte de flesta forskarna att de forskade för hela skogsbruket och de var måttligt intresserade att fundera över projekt speciellt för privatskogsbruket. Men hos vissa institutioner fanns det visst gehör. Institutionen för skogsteknik där min tjänst blev placerad hade redan visat intresse, då de avsatt en assistenttjänst för området. Likaså var det med Institutionen för skogsproduktion. Institutionen för skogsekonomi, som hade fått en nytillträdd professor, som i sin tidigare tjänst arbetat med lantbrukets ekonomi, var också intresserad att formulera forskningsprojekt inom området. Representanter från dessa institutioner och Institutionen för skogsskötsel fick bilda en styrgrupp, som kunde ge synpunkter på de program och forskningsprojekt, som jag arbetade fram.

 

Finansiering

Det första forskningsprogrammet, som vi sedan sökte för, kom att grunda sig på min erfarenhet från tjänster i Skogsägarföreningen och Skogsvårdsstyrelsen, preliminära resultat från Drivnings-undersökningen och Göran von Malmborgs erfarenhet från Jordbrukets utredningsinstitut, JUI.

Det blev projekt om skogsteknik vid självverksamhet, lantbrukstraktorn i skogen, (Skogsteknik) och lönsamhetsberäkningar i lantbruket, (von Malmborg Skogsekonomi). Prof. Jöran Fries Skogsproduktion hade tidigare arbetat med ett projekt om luckighet i föryngringar och sökte därför om en fortsättning inom det området. Jag kommer inte ihåg vilka fonder vi sökte i och vilka som satt i styrelserna för dem och bestämde om utfallet. Men utfallet blev att vi på tekniken erhöll viss finansiering, men von Malmborg fick inte något. För Jöran Fries kommer jag inte ihåg utfallet, men de hade på den institutionen redan avsatt en assistenttjänst. Det var ju nästan alltid så att man fick inte de penningmedel man önskat sig, utan de prutades ofta ner. Vi försökte med von Malmborgs projekt flera gånger utan att lyckas och efter några gånger tröttnar man som forskare, eller prövar projekt med ny vinkling eller hos andra fonder.. På den tiden fanns det flera små fonder, som man kunde söka pengar i och ibland lyckas. En sådan fond var SLO-fonden. Den hade bildats av försäkringspremier från ett försäkringsbolag inriktat på lantbruket. De kunde då även bevilja medel till forskning inom skogen i det kombinerade jord och skogsbruket, främst mot teknik, metoder och arbetarskydd. De här små fondernas medel hade stor betydelse för enskilda forskare, som hade sin tjänst, men behövde pengar för omkostnader i ett projekt. Många av de här små fondernas försvann eller bands upp senare i större övergripande fonder och satsningar. Storskogsbruket och ledningen i universiteten fick då större möjligheter att påverka inriktning och samordningen av forskningen och de forskare och den forskning, som inte platsade i de stora övergripande projekten, blev utan finansiering och fick söka sig nya vägar.

Vid en sammankomst på KSLA, som jag av någon anledning blev inbjuden till, kom jag vid middagen att bli sittande bredvid riksdagsman Anders Dahlgren. Han kände till Småskogsgruppen och frågade hur det gick med forskningssatsningen. Jag sa troligen då att det var problem med finansieringen, då våra projekt inte blev prioriterade i konkurrensen med projekt för storskogsbrukets. Sedan blev det riksdagsval och en borgerlig regering tillsattes och jordbruksminister blev Anders Dahlgren. Jag träffade sedan honom på en mässa. Då sa han till mig ”att nu har jag ordnat finansiering för din forskning” Han hade sett till att avsätta särskilda pengar för forskning inom privatskogsbruket och de medlen skulle administreras av Skogsstyrelsen. Fonden kom att heta Skogsstyrelsens anslag för tillämpad skogsproduktionsforskning. Men jag kan inte komma ihåg att vi i Småskogsgruppen i början fick några pengar alls från den fonden. Nu kanske vi inte sökte så intensivt, för under tiden hade vi kommit med i en forskningssatsning på skogsbränsle, som kom att administreras av STU, som senare blev Nutek och ännu senare Statens Energiverk. Vi blev uppmanade att söka och vi formulerade en massa olika projekt. Vi förväntade oss att som vanligt endast en bråkdel skulle gå hem. Men till vår förvåning, så fick vi allt som vi sökte för. Det innebar att jag för de närmaste åren hade fullt upp med att rekrytera forskare, lära upp dem och sätta in dem i problemen.

Efter ca 5 år så uppmärksammades att medlen i Skogsstyrelsens fond i mycket liten utsträckning gick till projekt inom privatskogsbruket. Därför startades ett övergripande program, som tilldelades medel från fonden. Men sedan upphörde den fonden i början av 90-talet och då upphörde i stort sett forskningen inom privatskogsbruket.

 

Bemanning

Att rekrytera personal var inte särskilt svårt om man höll till godo med nyutexaminerade jägmästare. Vi hade trots den korta tid som gått från starten, fått ett gott rykte och de tyckte tydligen att Garpenberg var en bra plats att börja sin karriär på. Större problem kom senare. De assistenttjänster vi kunde erbjuda, med reglerad, dålig löneutveckling, gjorde att många, efter ett tag började se sig om efter jobb med bättre avancemangsmöjligheter och löneutveckling. Många skogsföretag hade också koll på våra medarbetare och erbjöd de som på något sätt utmärkte sig, tjänster med bättre lön. Det gjorde att jag som forskningsledare måste hålla mig ajour med all forskningsverksamhet i gruppen och vara beredd att ta över projekt och när någon slutade överföra verksamheten vidare till de som nyanställdes. Det gjorde att jag för mycket bands upp i den verksamheten och fick för lite tid för planeringen framåt och formulera projekt inom andra delar än skogsbränsle. Kort sagt, det blev för mycket av skogsbränsleprojekt, men vi genomförde naturligtvis den forskning vi sökt och fått finansiering till. Men vi fick så mycket medel inom skogsbränsleprojektet, att vi fick rum med forskning, som perifert berörde eller låg lite utanför ramen för skogsbränsle. Särskilt gäller de teknikprojekt, såsom lämplig utformning av lantbrukstraktorn, men även småmaskiner, ATV, snöskotrar mm.

 

Samarbetsproblem

När vi började få ut preliminära resultat från den stora ”Drivningsundersökningen”, så uppmärksammandes det av en nyanställd forskare på institutionen för Skogsekonomi. Han hade uppsnappat en statistisk metod, för att undersöka samband mellan variabler i stora datamateriel, i vilka man har svårt att i förväg se dem och att ha hypoteser om. Han frågade då om han kunde få tillgång till vårt datamaterial och göra sådana studier på det. Eftersom en av mina uppgifter som forskningsledare, var att intressera andra forskare för privatskogsbruket var jag positiv att hjälpa honom. Men de som konkret jobbade med datamaterialet var inte särskilt glada över att lämna ifrån sig det innan de själva publicerat resultaten och hunnit fundera över fortsatta bearbetningar. I rådgivande gruppen och styrgruppen var det delade meningar. Bo Hansson som representerade Skogsägarnas Riksförbund var för det och möjligen några till i den Rådgivande gruppen. Prof von Malmborg på Skogsekonomin tyckte konstigt nog vi skulle avvakta. Men jag ville visa resultat på samarbete och hjälpte forskaren med grundmaterialet. Jag läste sedan också igenom utkast till rapport, skrev om, kom med synpunkter och tillägg. Det syntes att han då hade ringa erfarenhet om skogsbruk och privatskogsägare. Han var vid det tillfället som gästforskare på ett universitet i Norge och sa att han hade inga pengar för att åka över till Garpenberg för att diskutera rapporten, utan frågade om jag kunde komma över till Norge. Jag ville verkligen hjälpa honom, så jag åkte på några dagar över till Norge och gick igenom rapporten med honom. När sedan rapporten kom ut nämnde han inte alls att han fått hjälp av Småskogsgruppen och mig. För de synpunkter jag hade lämnat, så skrev han ”enligt min mening” och presenterade dem som sina egna slutsatser. Det inspirerade verkligen inte till att fortsätta att hjälpa andra forskare. Ändå hjälpte vi i Småskogsgruppen inom ramen för Skogsbränsleprojektet andra forskare med dataunderlag och olika mätningar. Men då nämnde de oftast också att de fått hjälp av oss.

 

Forskningsinformation

När vi började få ut resultat ifrån de olika projekten, så blev frågan aktuell hur de resultaten, skulle kunna nå beslutsfattarna i privatskogsbruket, de privata skogsägarna. Till storskogsbruket fungerade spridning av forskningsresultaten så att forskarna skrev sina rapporter. I de stora företagen kunde man ha särskilt avdelad personal, som bevakade forskningen och uppmärksammade och tog hand om resultaten för implementering i organisationen. Ofta var det så att företagen hade formulerat problemen, ställt mark och resurser till forskarens förfogande och var då väl insatta i problemen och kunde därvid lätt ta hand om resultaten och föra ut dem i organisationen. För spridning till de övriga storskogsbruket hade man årliga skogskonferenser och skogsdagar. Därvid kunde aktuella forskare inbjudas att informera om sina projekt och resultat och svara på frågor från deltagarna.

Men det fanns ju forskare, som inte alltid hade för dagen så intressanta projekt för storskogsbruket. De kunde, förutom att skriva sin rapport, även skriva i de tidningar och tidskrifter, som då fanns i Skogssverige. De här tidningarna och tidskrifterna prenumererades på och fanns ner till fältorganisationen i skogsvårdsstyrelser och skogsägarföreningar, varför jag satsade på att den vägen populärt sprida resultaten från vår forskning och rapporter. Att direkt nå till den enskilde skogsägaren bedömde jag, var helt otänkbart ekonomiskt sett. På Sveriges skogsvårdsförbund med tidningen Skogen var då Henning Hamilton chef och han kände jag väl sedan vi båda arbetat på Södra Skogsägarna. Han var positiv till att vi skrev i tidningen Skogen och även Skogsvårdsförbundets tidskrift. Efter ett tag så frågade han om jag ville vara med i en sorts redaktionsråd för tidningen. Men jag tror jag var med endast en till två gånger. Jag blev utbytt av en man som representerade Umeå, Pelle Gemmel. Jag fick ingen förklaring till det, men jag uppfattade att Henning hade fått påstötningar från ledningen för fakulteten i Umeå, att det var lämpligare med en man från Umeå än en från Garpenberg. Det fanns spänningar mellan Umeå och Garpenberg, särskilt på professorsnivå, sådant som troligen redan fanns i Stockholm före utlokaliseringen.

Efter en tid började vi få svårigheter att få våra resultat publicerade i tidningen Skogen. Jag fick ingen förklaring till detta. Jag kommer inte ihåg hur det var med tidningen ”Vi Skogsägare”, som gavs ut av Skogsägarnas Riksförbund. Men jag bedömde då, att om jag skulle nå målgruppen ”Rådgivare” till skogsägarna, så fick jag skicka direkt på dem särskild forskningsinformation. Därför startade jag tidningen ”Småskogsnytt”. I början var det som en häftad stencil, som vi gav ut när vi hade något intressant resultat från forskningen att förmedla. Men sedan gick vi över till att ge ut den med sex nummer per år, efter diskussioner med främst Skogsstyrelsen. Karl Göran Enander chef på informationsavdelningen på Skogsstyrelsen, sa sig kunna betala för att få Småskogsnytt utsänd till samtliga skogsvårdskonsulenter på fältet. Vi satte därför en prenumerationsavgift, förhållandevis låg, för att täcka de omkostnader vi hade för tryckning och distribution. Jag kan inte komma ihåg att skogsägarrörelsen tog något beslut centralt på prenumeration utan överlät det till föreningarna eller fältpersonalen att fatta beslut om prenumeration. Efter en tid så uppmärksammades Småskogsnytt av de mer intresserade och aktiva privatskogsägarna, som hörde av sig och ville prenumerera på tidningen. Efter ytterligare en tid, så uppmärksammades Småskogsnytt i skogsbruket globalt. Det var väl främst genom vårt forskningssamarbete, först i Norden men sedan inom EG och i IUFRO. Jag fick påstötningar att ge ut tidningen på engelska, men jag var mycket tveksam. Vi hade ju inga resurser för detta. Men så kom Joakim Hermelin med ett förslag. Han hade tidigare arbetat på Skogsstyrelsen, men flyttat till New Brunswick och arbetade där med skogsinformation inom Forest Extension Service in the NewBrunswick Government. Han och jag kunde tillsammans välja ut vilken information om småskalig skogsforskning som vi trodde var intressant att publicera på engelska och han åtog sig att göra en första översättning. Sedan stod vi för redigering, tryckning och spridning av tidningen som vi kallade Small Scale Forestry. Vi bestämde att ge ut tidningen med två nummer per år. Det här blev mycket lyckat och det dröjde inte länge förrän tidningen var spridd till de flesta universitet med skogsfakultet och ”extension” service. Jag brukade ta som exempel att även universitet på Papua Nya Guinea prenumererade på den. Men även de här tidningarna motarbetades av vissa delar av fakulteten. Vilka personerna var fick jag aldrig grepp om och vad de hade emot informationsverksamheten, men jag tror att de hörde hemma i Umeå. Jag tror också att de hos en del bottnade i ren avundsjuka, därför att det under en tid gick så bra för forskningsgruppen. Särskilt märkte jag det också hos vissa andra forskare i Garpenberg.

 

Videofilmer

När videofilmtekniken etablerades och utvecklades i början av 1980-talet, började vi pröva den i forskningsinformationen. Vi hade en mycket duktig fotograf, som betjänade oss alla i Garpenberg med professionell fotografering, Han var mycket intresserad av det nya mediet och vi anskaffade därför gemensamt en professionell filmkamera, Vi hade redan tidigare en enklare amatörfilmkamera i forskningsgruppen, som vi använde vid forskningsarbetet och vid besök på mässor mm. Vi började nu trevande försöka göra videofilmer att använda i forskningsinformationen. Men vi hade ingen studio och arbetsrum för redigering. Vi försökte att få centrala administrationen i Uppsala att hjälpa oss med det, men fick inget gehör. Men vi fick en bra kontakter med reportrar på Sveriges Radio i Falun, då de var ofta nere i Garpenberg och gjorde inslag. Det började med att vi använde dem som speakerröster och då fick vi använda deras studio i Falun. Men efter ett tag blev det nej! Kanske fick ledningen för SR nys om saken och ansåg att det inte var riktigt. Då fick vi kontakt med Sveriges Dövas Riksförbund, som byggt en fin anläggning utanför Leksand för produktion av videofilmer. Senare utnyttjade vi även en anläggning, som skolan i Avesta byggt för videoproduktion.

Men efter något år blev man tydligen på centrala administrationen i Uppsala intresserade av videoproduktion, för då satsades stort. De anställde en man från TV 2 och byggde en fin studio för två miljoner. Jag tror att det inte det blev särskilt mycket producerat där de första åren. Vi använde inte, vad jag kommer ihåg, den anläggningen, för vi hade ju byggt upp våra kontakter. Vi producerade en hel del filmer, särskilt inom ”hästprojektet”.

 

Besök i Garpenberg

Vi hade under årens lopp många besök av olika kategorier av delegationer och människor. Det var relativt enkelt för oss att ordna med information och aktiviteter för de besökande. En del av dem hade säkert uttryckt önskemål om att få besöka Garpenberg, men det kunde nog också vara så att våra överordnade myndigheter från regering ned till universitetsledning tyckte det var enkelt att fylla ut ett besöksprogram med att komma upp i Dalarna och ut i skogen för besökande delegationer. Kungen var ju med och förrättade invigningen av Garpenberg och han besökte senare Garpenberg vid ett flertal tillfällen. Men då var det universitets- och fakultetsledning och stod för program och anföranden och Garpenberg stod endast för att det fungerade organisatoriskt. Av de besök vi hade av den här karaktären och som jag särskilt kommer ihåg var bl. a. en delegation från jordbruksministeriet i Sovjet. Jag hade därvid blivit ombedd att hålla ett anförande om vår forskning inom småskogsbruket och jag var mycket undrande hur detta kunde intressera ”Sovjet”. Jag kommer inte ihåg hur jag lade upp informationen, men efter föredraget kom till min förvåning jordbruksministern och klappade mig på axeln och sa att det var mycket viktig forskning vi bedrev och att jag skulle fortsätta med den. En annan delegation som jag kommer ihåg var höga skogsgubbar inom skogsadministrationen i Ukraina. Att jag särskilt kommer ihåg dessa var att de var så långa och kraftiga. De skulle som unga ha kunnat platsa i basketbollag. En tredje stor delegation var från skogsministeriet i Turkiet. Att jag särskilt kommer ihåg dem var att de verkade helt ointresserade av vår information ute i skogen och att de efter lunchen i skogen var väldigt nedskräpat. De hade släppt tallrikar bestick mm. rakt ner i riset och halvrökta cigaretter låg det överallt.

Men vi hade också besök av skogsägare, de flesta som medlemmar i skogsbruksområden, men också ibland andra organisationer. Även skolklasser och allmänhet gjorde ibland besök.

 

Maskinutveckling

Vi uppmärksammades tidigt också av näringslivet, särskilt tillverkare av maskiner och redskap, som kunde användas i skogsbruket. Vi fick 1978 besök av en stor delegation från Volvo BM i Eskilstuna, som ville diskutera utformning och krav på lantbrukstraktorn vid användning i skogen.

Vi arbetade tidigt efter två linjer. I vår Drivningsundersökning hade vi sett att det på gårdarna oftast fanns två traktorer eller fler. I jordbruket behövs en stark traktor främst för jordbearbetningen, medan i skogsbruket är inte kraven på stor motor särskilt framträdande. Vi tänkte oss då att i det framtida kombinerade jord och skogsbruket skulle vara en särskild traktor för jordbearbetning och en ”transportmaskin” för främst transporter i jordbruket och skogen. För den transportmaskinen skulle man utveckla tillsatsutrustningar för de speciella behoven och kunna förvara dem t.ex hängande på logväggen att plockas ner och apteras till transportmaskinen alltefter uppgiften som skulle utföras.

Men på kort sikt behövde den existerande jordbrukstraktorn förbättras och bättre anpassas för arbete i skogen. Det viktigaste var fyrhjulsdrift för bättre framkomlighet, skyddsutrustning för traktorn vid skogsarbetet i skogen och bättre ergonomi i förarhytten, främst vid arbete med lastkranar i bakvänt läge.

De här synpunkterna slog snabbt igenom hos både brukare och tillverkare. Delegationen från Volvo BM ville ha samverkan med oss och vi besökte dem även i Eskilstuna. När vi besökte dem i Eskilstuna så såg vi stora fält med bakhjulsdrivna traktorer, som efterfrågan var låg på och därför blivit uppställda där. Sedan gick Volvo BM ihop med Valmet, men vår samverkan fortsatte. Det var främst Hans-Olov Säll, som var kunnigast hos oss i maskinteknik och hydraulik, som höll kontakten och framförde våra synpunkter.

Men det var inte enbart Volvo-Valmet. Vi samarbetade med. Lantmännen, som sålde IH-traktorer. De ville ha hjälp med hur dessa skulle utrustas för att användas i skogen och vi gav dem synpunkter på lämplig traktorstorlek och hur den skulle skogsutrustas.

Sedan blev det mer och mer att det kom maskinutvecklare för olika firmor till Garpenberg och ville ha idéer eller synpunkter på sina idéer.

Eftersom det var många skogsägare, främst i norra Sverige, som hade snöskotrar på gården tog vi upp ett projekt om hur man planerar och genomför drivning med snöskotern som basmaskin. Det kom också att innefatta hur en snöskoter bör vara utformad och vilka krav, som ställs på en arbetsskoter i skogen. Vi hade därvid kontakt med många snöskotertillverkare och säljare. En kom att utveckla en arbetsskoter enbart för användning i skogen och han tyckte att han hade fått så mycket hjälp av oss att han gav den namnet Skogis. Kring snöskoterdrivning hade vi också samarbete med Finland, Arbetseffektivitetsföreningen.

Sedan blev det mycket samarbete kring skogsvagnar och tillsatsutrustning till lantbrukstraktorn. Främst var det kvistare, sedan kvistare/kapare och slutligen processorer. I samarbete med lantbruksuniversitetet i Norge kom vi att studera vinschar och vinschsystem. När ATV eller terrnghjulingarna började att dyka upp på marknaden i Sverige och även började användas i skogsbruket tog vi upp ett projekt om hur de där kunde användas. Främst var det om arbetarskydd och säkerhetsfrågor, men också om utvecklingen av terränghjulingen och planering och genomförande av drivningen, så att bästa ekonomiska resultat kunde erhållas.

Idéen om att utveckla en transportmaskin för det kombinerade jord-och skogsbruket kom inte att bli så högt prioritrerad. Dels berodde det på att vi hade fullt upp ändå med forskningsuppgifter. Men också att man i Rådgivande gruppen var tveksam till idén. Man ansåg nog att idén var bra, men trodde att det skulle bli svårt att få genomslag för den i konkurrens med den redan existerande lantbrukstraktorn med alla dess tillsatsutrustningar. Men vi kom senare i slutet av 80-talet att medverka i ett projekt, som tangerade den idén. Bröderna Lindqvist i Säter, som under hela 1900-talet tillverkat sågbänkar, hade fått ett vikande efterfrågan, hörde av sig och ville ha idéer på utveckling av nya maskiner för framtida försäljning. Vi presenterade då idén på en beståndsgående skogsmaskin, som hade liten lastbredd i beståndet, men kunde breddas ute på stickvägen för att fylla på lasset ytterligare. Den hade boggiehjul under lasten, men endast ett pivåhjul framför hytten. Boggiehjulen drevs av hydraulmotorer och maskinen kunde svänga runt på en”femöring”. Motorn kunde placeras helt avskilt från den svängbara hytten och inget motorbuller trängde in i hytten. Vid framtagningen samverkade en ingenjör från firman med Hans-Olov Säll från oss och med en duktig lantbrukare, som tidigare utvecklat en hydraulisk grävmaskin och sålt patentet till Bofors och sedan utvecklat vinbärsplockningsmaskiner.

 

Skogsbränsle

I skogsbränsleprojektet kom vi också att ha stor samverkan med maskintillverkare, både storskaligt och småskaligt. Från skogsindustrins sida framhölls i debatten att satsningar på skogsbränsle inte fick inverka på skogsindustrins behov och försörjning av massaved. De fick också i den allmänna debatten medhåll av Skogsstyrelsen och vissa forskare. Våra studier kom också att främst inriktas på att ta tillvara skogsråvara, som ändå skulle ha lämnats när timmer och massaved tagits ut. Storskaligt blev det därför mycket studier på drivning av träd och träddelar med upparbetning på avlägg eller terminal och hur grenar och toppar (grot) och stubbar efter avverkning av gagnvirket samlas ihop och sönderdelas för masshantering på hygget, vid avlägg eller på terminal eller eldningsanläggning. Problemen med skogsbränsle av grot är att det är skrymmande och bör tidigt i kedjan buntas eller sönderdelas för att kunna masshanteras. Men då förbrukningen huvudsakligen är vintertid måste större delen lagras på något sätt. Men lagringen i små fraktioner tar lätt värme och förlorar i bränslevärde samtidigt som det möglar och bildar sporer. Dammbildningen av sporer kan då vid hanteringen bli stor och farlig ur arbetsmiljösynpunkt. Därför har lagringen hittills skett på hygge eller på avlägg vid väg och sönderdelats vid transporten in till eldningsanläggning.

Vi insåg tidigt att en småskalig hantering av grot från hyggen skulle vara svår att genomföra med god ekonomi, om bränslet sedan skulle säljas på maknaden. Men för egen förbrukning på gården med sönderdelning, torkning och förbränning gjordes ingående studier. Vi studerade också lunning eller skotning av träd eller träddelar från hygge eller gallring till avlägg för upparbetning till timmer, massaved och skogsbränsle. Ett område som vi gjorde omfattande studier på var tillvaratagande av skogsbränsle från sena röjningar eller röjningsgallringar. Vi konstaterade snabbt att det var betydande volymer skogsbränsle, som kunde tas tillvara från sådana bestånd. Betydligt mer än vad tidigare uppskattningar hade angett. Men även där var problemet att kunna masshantera de klena dimensioner, som föll ut. Tidig sönderdelning till flis medförde lagringsproblem. I så fall måste det fläkttorkas i särskilda utrymmen. Vi prövade med större fraktioner, vilket minskade problemen, men de kvarstod ändå i stor utsträckning. Vi prövade då med buntning och bl.a. att bunta de klena träden till långa korvar, som liknade timmerstockar och kunde hanteras och köras ut med griplastare och vanliga skogsvagnar. Vi ägnade stort arbete åt själva buntningstekniken och tog i samverkan med maskintillverkare fram fungerande maskiner. Tekniken har sedan också använts vid utveckling av skördare för energiskog.

I samband med skogsbränsleprojektet kom vi också in på brytning och hantering av bränsletorv. Vad jag kommer ihåg var det önskemål från Energimyndigheten, som gav oss pengar för skogsbränsleprojekten, men även i vårt påbörjade nordiska samarbete i forskningen, där Finland redan var igång med storskaliga torvprojekt. Även professor Anders Staaf önskade att vi skulle börja ett torvprojekt. Han hade sedan gammalt goda kontakter i Finland och ordnade genom dem en studieresa till torvbrytningsprojekt i Finland. Jag kommer inte ihåg om vi även fick viss finansiering från någon annan mindre fond. Det här resulterade i att en av våra medarbetare gjorde en intressant studie på småskalig brytning och torkning av bränsletorv.

 

Hästprojektet

Under 60- och början av 70-talet hade användningen av hästar i skogsbruket kraftigt minskat. Det var många hästvänner, som tyckte att det skett alldeles för snabbt och oövertänkt. De lobbade mot riksdagsmännen och markerade bl.a. risken för oljebrist för att driva maskinerna i jord- och skogsbruket. Det var ju ofta krig och skärmytslingar i Mellanöstern och Suezområdet och i början av 1974 var det också på gång en ransonering av olja och bensin. Det fick ett antal riksdagsmän att

skriva en motion i frågan. Vid 1976-års val blev det regeringsskifte och en borgerlig regering tillträdde. Jordbruksminister blev då Anders Dahlgren. Han hade varit med och skrivit motionen och fick nu som minister ta hand om den. Det resulterade i att en departementsutredning tillsattes under ledning av landshövdingen i Jämtland. Ett av deras första förslag på åtgärder var att det behövdes mer forskning på metoder och redskap för skogstransporter med häst. De förslog särskilt öronmärkta departementspengar och pekade ut vår forskningsgrupp i Garpenberg att genomföra forskningen. Så vi hade under större delen av 80-talet en liten summa att jobba med den forskningen, även om den på väg ner till oss genom universitetsadministrationen reducerades något. Vi började med en sorts kartläggning av situationen, genom litteraturstudier och att kontakta organisationer och erkänt duktiga hästkarlar och skogskörare för att ta del av deras kunskaper och erfarenheter och höra om deras idéer. Vi fick då uppslag som vi tillsammans med dem kunde studera och arbeta vidare på. Det blev liksom med den andra maskinutvecklingsverksamheten att många skogskörare och små verkstäder med idéer, tog kontakt med oss och ville ha hjälp att utveckla idéerna. Sedan gjorde vi metod- och tidsstudier i skogen på de mest intressanta idéerna för vidare utveckling.

När vi sedan började att få fram resultat och prövade att föra ut dem de vägar vi sen tidigare använde, så insåg vi att det inte skulle bli lätt. Många av skogstjänstemännen skrattade åt oss och undrade vad vi höll på med och kallade det nostalgi. Vi kallade då ihop ”hästfolk”till ett möte i Garpenberg och fick dem att bilda en förening ”Skogshästen”, som man kunde vara medlem i oberoende av hästras och som vi i ”Småskogsgruppen” kunde använda för spridning av forskningsresultaten. Styrelse fick de själva välja, men vi hjälpte i början till med sekretariat och viss administration. Det bildades på sina håll även regionala avdelningar och lokala kontaktmän. Tidningen Småskogsnytt användes vid informationen och vi började också att använda film.

När vi skulle avsluta projektet i slutet av 80-talet, bestämde vi att skriva en bok, som skulle grunda sig på ”hästkarlarnas” kunskaper och erfarenheter och på resultat från våra forskningsstudier. Vi kom att kalla boken ”Hästen i Skogen”. Huvudförfattare blev Hans Sidbäck. Han var gymnasieingenjör och hade ett flertal hästar, som han körde i skogen med i Uppsalatrakten. Han var en av de hästkarlar, som vi använt vid våra metod- och tidstudier. Han fick en stor referensgrupp av ett antal andra hästkarlar till förfogande. Det var ju inte vanligt att ett forskningsprojekt i skogen resulterade i en bok. Det vanliga var ju rätt så torra forskningsrapporter, varvid man ofta överskattade efterfrågan på och de kom att hamna i i lager i källaren. När jag skulle bestämma upplagan på boken och tog in offerter på tryckning, så var det de första tusen ex som kostade mycket. Ytterligare 1000 ex kostade inte mycket mer än papperspriset, så jag chansade på 3000 ex. Vi hade då väldig tur vid försäljningen av boken, då man efter utredningar hade beslutat att bilda naturbruksgymnasier och att eleverna fick bestämma inriktning på kurserna och att en elevpeng utgick för genomförda kurser. Det var då många elever, främst flickor, som ville ha häst på schemat. Det resulterade i stor efterfrågan på hästböcker och vi hade lätt att sälja våra böcker. Jag tror att vi tryckte upp en andra upplaga. I vårt internationella samarbete, så uppmärksammades den här boken och de ville ha den utgiven på engelska. Även där var jag lite tveksam, men Joakim Hermelin i Kanada erbjöd sig hjälpa till och jag fick även hjälp av engelska kontakter, så att det blev en engelska som kunde förstås både i USA och Europa. Efter något halvår kom propåer från Quebec, som ville ha boken på franska, vilket resulterade i att jag sålde utgivningsrätten på franska för ett visst antal böcker i Kanada. Den här boken har jag och Hans Sidbäck skrivit om två gånger och utökat innehållet. En gång i slutet av 90-talet och senaste gången är 2010. Nu heter den Sunt Hästmannaskap och Körning.

Vi gjorde också ett antal filmer i VHS-format. Några av dessa gavs även ut på engelska och även med amerikansk TV-format. Vi genomförde också ett antal regionala sammankomster, där vi informerade om resultaten från den här forskningen.

 

Mässor

Vi var också med på en hel del skogsmässor och skogsdagar och förde ut forskningsinformation och fick kontakter med skogsägare och tillverkare av små skogsmaskiner och skogsverktyg.

Den största och troligtvis också den första var Elmia Wood. Det var Jan-Erik Berggren som var ledare för Elmia, som bjöd in oss och övertalade mig att var med. Han hade nog en baktanke om att han då skulle få fler tillverkare av små skogsmaskiner att vara med och ställa ut. Jag tror att det var lyckat för oss alla tre kategorier. Mässan fick många fler besökare av främst skogsägare och utställare fick mycket större möjligheter till kundkontakter och försäljning. Vi i Småskogsgruppen fick många nya kontakter med skogsägare och maskintillverkare och kunde föra ut forskningsinformation till dem. Efter något år medverkade föreningen ”Skogshästen” med monter och demonstration av hästens användning i skogen i lunning och skotning. Redan efter något år var andelen besökare till småskaligt mycket större än besökare till främst storskaliga maskiner och avverkningssystem. Antalet besökare till Elmia Wood växte så kraftigt att det blev kaos både på logistik, parkeringar och på mässområdet. Det var så kraftig trängsel av folk att många inte kom fram till eller hann besöka de utställare de hade planerat, De skrevs om det i tidningarna och utställarna klagade. Ledningen beslöt då att utöka antalet utställardagar och att den första dagen skulle vara för av företagen särskilt inbjudna. Det klagades också på att ”små” och ”stora” utställare var blandade och vi i Småskogsgruppen fick i uppdrag av ledningen och de små utställarna att hjälpa till. Vi planerade då för en tipspromenad, som passerade samtliga utställare av små maskiner och i vilken företagen bidrog med bra priser till de som lyckats bäst. Vi hade provgått tipsrundan i förväg och konstaterat att det fanns gott om tid för att klara den på en eftermiddag. Men vi hade inte räknat med den trängsel som blev. Det var inte så många som hann med tipsrundan, utan priserna räckte nästan till alla som lämnat in tipskupong. Året därpå föreslog vi att den småskaliga skogstekniken skulle ligga på en särskild slinga, vilket genomfördes. Sedan ville inte maskintillverkarna av de stora maskinerna ha en mässa varje år och då genomfördes Skogselmia med bara småmaskiner, vilket jag tror kom att genomföras ett antal gånger. Jag blev så småningom lite tveksam till vårt deltagande i Elmia och ansåg att vi inte kunde använda så mycket forskningsresurser för detta. Men jag blev då av Skogsstyrelsens generaldirektör Björn Hägglund uppmanad att medverka och att det med resurser skulle ordna sig. Om han då avsåg medel ur Skogsstyrelsens forskningsfond, vet jag inte. Men vi fick då inga medel för detta från fonden.

 

Forskningsledare

Vissa retade sig också på att jag erhållit titeln Forskningsledare. Någon sådan tjänst fanns inte på universiteten och då inte heller på Skogshögskolan eller senare Sveriges Lantbruksuniversitet efter sammangåendet. Det fanns professorer, laboratorer och forskarassistent, som det normalt fordrades doktorsgrad eller lic-grad. Annars var titlarna forskningsassistent eller adjunkt om det ingick undervisning. Men det här var inga problem, så länge Mårten Bendz var rektor. Men när han slutade i samband med Skogshögskolans ingående i Lantbruksuniversitetet och det blev andra i ledningen för fakulteten, så ändrades situationen. Dekanus Gustav von Segebaden höll mycket hårt på det formella och ville ha bort titeln forskningsledare. Han kunde möjligtvis gå med på att jag fick titeln forskarassistent. Men jag var inte intresserad av det erbjudandet. Men sedan kom han med ett förslag. På lantbrukssidan fanns det en konsulentavdelning, som tog hand om forskningsresultaten, syntetiserade och omformade dem till råd och rekommendationer för lantbrukarna. Från universitetsledningen ansågs att det borde finnas liknande på skogssidan och han undrade om vi i Småskogsgruppen kunde ha en sådan tjänst. Jag sa ja, för jag trodde vi skulle få ytterligare resurser till gruppen. Men sedan visade det sig när budgeten las fram att de hade tagit resursen för min tjänst och omvandlat den till en statskonsulenttjänst i privatskogsbrukets skötsel och teknik. Jag fick reda på det genom rektor Lennart Hjelm, som vid ett besök i Garpenberg frågade om jag var medveten om saken. Jag skulle tro att ledningen för universitetet hade tryckt på skogsfakulteten att avsätta resurser för forskningsinformation på liknande sätt som inom lantbrukssidan. Gustav von Segebaden tyckte väl han löste det på ett smart sätt, genom att använda resurserna för min forskningsledartjänst. Han trodde väl att han då även hade löst problemet med titeln forskningsledare. Men jag fortsatte att arbeta som Forskningsledare, men även statskonsulent i ca 10 år till. Men det hade kraftig inverkan på min löneutveckling. Jag hade fått en ganska bra ingångslön när jag anställdes. På den tiden var det facket som förhandlade om lönerna i stort sett för alla tjänster även professorer. På arbetsgivarsidan hos SLU var det en man, Törngren, som facken fick förhandla med. Men han hade inte så mycket att spela med. Centralt hade man förhandlat fram en generellt lönepåslag och sedan hade han ett antal ”pinnar” att dela ut i lokala förhandlingar. Men ända sedan 60-talet hade man hållit tillbaka löneökningar för akademikerkollektivet, så att med den höga inflation och de högre skatter en löneökning innebar, så var vid årets slut den reella löneökningen och köpkraften på minus. För min del innebar von Segebadens ”drag”att jag försvann i löneförhandlingarna inom skogsfakulteten och det dröjde flera år innan det fackliga ombudet för statskonsulenterna i Ultuna förstod att jag där skulle vara med vid ev. utdelning av ”pinnar” Jag visste inte hellre själv var jag skulle föra fram mina krav. Min huvudsakliga arbetsinsats var ju forskningsledning. Nu hade jag vid anställningen fått en relativ hyfsad ingångslön, i nivå med vad jag hade på Södra Skogsägarna. När tjänsten sedan fördes över till statskonsulenterna, så var min lön jämförelsevis hög jämfört med medellönen inom den kategorien. Det fackombud i Ultuna som förhandlade för statskonsulenterna hade nog ringa kännedom om vad jag gjorde inom min tjänst i Garpenberg. Ofta gick deras förhandlingsbud ut på att lyfta de som var äldst i gamet och de som av någon anledning blivit lite efter i löneutveckling. Någon jämförelse i arbetsinsats och ansvar tror jag inte vägdes in. Så när jag slutade som statskonsulent i samband med att fakultetsdelen i Garpenberg lades ner 1997 hade jag sämre reallön än när jag började som forskningsledare 1973.

 

Byråkratin inom Lantbruksuniversitetet

När Skogshögskolan var en egen enhet, före sammanslagningen till Lantbruksuniversitet, så var det en rektor och en byråchef som stod för central administration. Men efter sammanslagningen växte administrationen kraftigt, särskilt den centrala i Uppsala. Universitetsdirektör blev Görel Oskarsson, men under henne utnämndes så småningom ett flertal byråchefer med egna avdelningar och byrådirektörer Men för att svara på deras önskemål om data, så måste också den administrativa personalen öka ute på fakulteterna, så också i Garpenberg. När Lennart Hjälm var rektor var det nog rektorn som bestämde. Men efter hand som nya rektorer utnämndes, så fick jag en känsla av att Görel mer och mer tog över befälet. Vi var väl i Garpenberg till en början inte så hårt drabbade av byråkratin. Men när man började att införa digitaliseringen av ekonomin, så blev vi som forskningsledare hårt drabbade. Först skulle vi kontera varje faktura enligt särskilt utarbetad konteringsschema och fakturorna skulle sedan skickas till Uppsala för databehandling. Därefter fick vi efter någon månad tillbaka dataarken, som skulle kollas om det blivit rätt vid databehandlingen och eventuellt rätta felen. Sedan skulle det skickas ner till Uppsala igen för justering. När de här datalakanen kom, så kunde det ta en kontorist flera dagar att göra detta tråkiga arbete och gå igenom och rätta konteringen. Jag blev så irriterad på hanteringen, så att jag skrev ett förslag till en mycket kortare rutin, som jag skickade till den förslagslåda, som då nyligen hade inrättats. Efter ca ett halvår fick jag ett svar om att det inte kunde ta ställning till förslaget på universitetsnivå, utan hade skickat det till Statskontoret för ev. åtgärd. Sedan hörde jag aldrig mer av ärendet!

 

Efter 1987

När det ett antal år in på 80-talet uppmärksammades att i den fond, Skogsstyrelsens fond, som av regeringen hade bildats för att finansiera forskning inom privatskogsbruket, endast en mycket liten del, 2,6 % hade gått till projekt anknutna till privatskogsbruk. Det mesta av medlen, 53,5 % hade gått till den sedan gammalt etablerade forskningen i skogsföryngring och skogsproduktion.

När jordbruksminister Anders Dahlgren i slutet av 70-talet till mig sa ”att nu har vi fixat pengar för forskning inom privatskogsbruket”, så trodde jag att nu skulle vi få lättare att få medel för angelägen forskning. Men det blev tydligen inte så!

Nu vet jag inte vad som stod i propositionen, men i Skogsstyrelsens redogörelse så står det bidrag till ”tillämpad skogsbruksproduktionsforskning”, så det var väl inte så konstigt att det mesta av medlen kom att användas för att fortsätta redan pågående forskning. Det är en vanlig företeelse i forskningsprogrammen att man lovar nysatsningar, men att det mesta går till att fortsätta redan etablerad forskning.

Vem som uppmärksammade förhållandena och vilka som tog initiativet till en förändring, vet jag inte, men det kunde vara Sven Sjunnesson på Skogsägarnas Riksförbund, som satt i Skogsarbetens styrelse och ville ha dem mer engagerade i forskningen för privatskogsbruket. Det kunde vara Skogsstyrelsen, kanske Karl-Göran Enander, som jag vet var intresserad för vår forskning i Småskogsgruppen. Vem som satte Sten Nilsson att utvärdera den hittillsvarande forskningen inom privatskogsbruket, vet jag inte heller. Jag kände inte alls till detta, utan fick kännedom först när jag fick en kallelse till ett möte på KSLA i Stockholm, där Sten Nilsson presenterade sin utredning. Jag hade visserligen av PO Nilsson blivit varnad för att man på fakulteten i Umeå var på något sätt missnöjd med mitt arbete. När jag vid ett tillfälle hade ärende upp till Umeå, så bad jag att få tala med dekanus P O Bäckström och jag ställde då frågor till honom. Men han öppnade inte munnen och svarade inte på en enda fråga utan han satt som en sfinx bakom skrivbordet. Till slut hade jag inget annat val än att gå.

Sammanfattning av Sten Nilssons presentation var att det var för lite ekonomisk forskning inom privatskogsbruket. Men vi hade ju som forskare genomfört vad vi hade fått medel till! I början hade Göran von Malmborg sökt på flera ekonomiprojekt utan att få några medel. Lars Lönnstedt som vi från Småskogsgruppen hjälpte med datamaterial, hade också fortsatt med forskning med liknande inriktning. Jag kommer ihåg att jag vid sammankomsten på KSLA framförde önskemål om mer forskning på skogsskötsel lämplig för privatskogsbruket. Men jag kände då inget större gehör för detta från församlingen vid mötet.

Det hela resulterade i att utarbeta ett nytt sammanhållet forskningsprogram med mera betoning på skogsekonomiska projekt. När det sedan genomfördes kom även ett antal skogsskötselprojekt att finansieras och redovisas inom programmet. Men även projekt av mer allmän skogsekonomisk karaktär och skogspolitik kom att ingå. Projekt som troligen redan pågick på den ekonomiska institutionen, men som kunde ges en vinkling mot privatskogsbruket.

I Garpenberg gjorde vi en grundlig förstudie för projektansökningarna. Vi hade fått Bengt Ager, som nytillträdd professor och han var mycket intresserad av forskningsområdet och hade även med sig några projektidéer från sin tidigare arbete som forskningsledare på gruppen för ergonomi och arbetsmiljö. Arbetsmiljöfrågorna seglade på den tiden upp som ett intressant forskningsområde, som det var lätt att få pengar inom. En Arbetsmiljölag klubbades igenom och Arbetarskyddsstyrelsen bildades, som senare konverterade till Arbetsmiljöverket. Vi hade på den tiden två professurer i skogsteknik, men så tillkom en professur i arbetsmiljö och ergonomi. De tidigare innehavarna av professurerna hade i huvudsak ägnats sig åt undervisning och utländska kontakter och var inte särskilt mycket involverade i den pågående forskningen. De nytillträdda professorerna, som nu blev tre, ville visa att de hade befälet och brydde sig om forskningen. De ritade till och föreslog en sorts matrisorganisation där professorerna ansvarade för kvaliteten i forskningen, medan forskningsledarna ansvarade för forskningens genomförande med ansökningar och rapporterande. Den här matrisorganisationen blev bara delvis genomförd. I Småskogsruppen kom den att genomföras, då jag hoppade av fortsatt ansvar som forskningsledare. Jag hade tröttnat på att känna mig motarbetad av fakultetsledning och vissa forskare i Umeå och Garpenberg och tappat sugen för fortsatta insatser. Dessutom hade jag endast lön för en tjänst, som statskonsulent. Men jag var med och arbetade fram det forskningsprogram, som vi från Småskogsgruppen sökte för och avvaktade utdelning på detta och organisationen av programmet. Småskogsgruppens program kom i stort att bli en fortsättning på redan pågående forskning. Men när sedan en annan statskonsulent fick det övergripande ansvaret för hela programmet, en man som vad jag kände till då inte hade särskilt mycket kunskap och kännedom om privatskogsbruk, så tog jag det slutgiltiga beslutet. Men det var inte för att han fick jobbet, för han var en trevlig kille, utan det var främst för fakultetsledningens agerande och att jag inte tycktes ha deras förtroende.

Men jag fick ansvar för att föra ut forskningsresultaten i smältbar form för privatskogsägarna och deras rådgivare. Jag kom också att under en tid ändå arbeta med viss forskning, som en fortsättning på den stora skogsvårds- och drivningsundersökning, som jag tidigare genomfört. Senare tog jag initiativ till och genomförde en undersökning i privatskogsbruket tillsammans med ett antal jägmästare som blivit friställda från sina jobb under den svåra arbetsmarknad, som rådde i början av 90-talat. Jag stod för planläggning och tog hand om och bearbetade datamaterialet och de genomförde fältarbetet. Arbetsförmedlingen betalade personalkostnaderna och jag lyckades avsätta medel för resor och övriga kostnader.

Sedan kom nedläggning av fakulteten i Garpenberg och forskningen inom privatskogsbruk kom nästan att upphöra. Jag och en medarbetare försökte ett tag att driva informationsverksamheten vidare i privat regi. Men efter en tid fanns ingen forskning att informera om! Small Scale Forestry, Småskogsnytt och filmverksamhet fick avvecklas. Kvar blev att skriva och ge ut några böcker; Skogsskötsel-alternativ, Aptering och Virkeskännedom, Känn igen trä, Sunt Hästmannaskap och Körning och några Handledningar mm. Och så lite ideell rådgivning!